365 dagar

1 år.
365.
Trehundrasextiofem dagar.

Saknad.Smärta.Sorg.

♥Nicholaj♥

Min älskade,vackra fina brorson. Idag skulle du fyllt 1 år. Vi skulle älskat varandra, ja för jag älskar dig-& dina kusiner skulle avguda dig. Så många tankar, känslor. Grattis finaste ängeln, vart du än befinner dig så hoppas jag att du har det bra. 


-

Min älskade brorsa & Mica, ni är så starka. Så fina. Jag älskar er oändligt ♥. Orden räcker inte till.  

-

Det är en av de största anledningarna till att den här natten känns extra tung. Tänkte inte skriva om det först. Kan inte hindra fingrarna från att söka tröst på tangentbordet. Slits tillbaka till den här dagen för ett år sedan som om det vore igår.

Kan inte hindra tårarna...


   


♥ Min brorson Nicholaj ♥

En av sommarens höjdpunkter har varit väntan på min brorson ♥. Jag har alltid stått nära min bror Viktor & när Mica kom in i bilden blev hon en självklar del utav honom. Sedan den dagen vi fick beskedet att Mica var gravid har vi lyckliga funnits vid deras sida & jag har sett fram emot att bli faster. Min brorson var beräknad att komma den 9 Juli i år, ödet ville annorlunda. Det här är min berättelse.

Den 20 juni kl 10.32 föddes min älskade brorson Nicholaj.
 

Älskad, efterlängtad.

Han fick aldrig ta sitt första andetag. Det är så orättvist, fruktansvärt & grymt! Jag finner inga ord. 

Viktor & Mica var hemma hos oss på middag under kvällen & när värkarna satte igång mer regelbundet åkte dem hem. Pratade med dem flera gånger sedan de kommit hem. De åkte in.  Viktor ringde mig från sjukhuset, i samband med att de hade åkt in till förlossningen.

Jag hade suttit som på nålar i några timmar, förväntansfull, lycklig-väntades på samtalet.
Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig beskedet han kom med.

Orden. Chocken. Innebörden. Ångesten. Rädslan. Paniken. Kaoset.


Grät – skrek - skakade & blev tom omvartannat.

Väckte Magnus. Hans reaktion & allvaret i situationen sköljde över mig.
Att höra mig själv säga orden slog upp ett stort hål i mitt hjärta.
HERREHUD VAD HAR HÄNT EGENTLIGEN? 
Vi Omfamnades.

Sprang över till mamma & pappa mitt i natten.

Det ös regnade.

Ringde. Gick upp. Gav de beskedet. Tystnad. Åter chock, Panik, Kaos, Tårar & ett enormt tomrum.

Fick ett infall & ringde Micas mamma. Vi åkte in till sjukhuset tillsammans.
Aldrig har Södertälje vägen känts så oändlig. En del av mig ville vara framme direkt. En annan ville inte komma fram.

Vad ska jag säga när jag kommer fram? Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? HUR kan jag finnas där för dem? Inget dämpar deras fall.

När vi kom fram till sjukhuset kändes allt med en gång utomkroppsligt. Blev visade till ett väntrum. En underbar barnmorska kom & satte sig med oss. Gav oss information. Fanns där. Bristningsgränsen var påtaglig.

Samlade kraft. Grät. Tankarna var i ett enda kaos. Känslorna överväldigande.

När vi väl blev visade till Viktor & Mica hade jag börjat stänga av mig själv. Trodde jag. Gick i i en annan roll. Skrek & grät hysteriskt inombords. Utanpå kände jag mig kylig. Vill vara stark för deras skull. Tårarna kunde jag inte kunde kontrollera. Allt började gå i slowmotion.

Att se brorsan komma gående emot oss -glömmer aldrig hans blick, smärtan, sorgen, chocken.


Allt satt utanpå. Har ALDRIG någonsin upplevt sorg så genomträngande. 

Omfamningen - min lillebror. Fick en sådan beskyddar insikt. Jag ska ju kunna dämpa hans fall. Ta hand om honom, vägleda & finnas där. Så som jag alltid försökt göra. Ingenting jag gjorde skulle ändra faktumet.

Jag har aldrig känt mig så hjälplös & tafatt! Så arg, ledsen, vilse.

Min älskade bror som bara timmar innan kört in till sjukhuset tillsammans med älskade Mica - båda med förväntningar & lycka. Min bror, blivande pappa. Mica - blivande mammaDet var ju inte såhär det skulle bli!

Vi gick åter till väntrummet. Sen in till de båda. Mica hade stängt av totalt, stundtals kom hon tillbaka. Chocken i att se Mica & Viktor behöva genomgå detta gjorde att hålet i mitt hjärta & tomrummet blev än större. Luften var svår att andas. Starka i varandra, sköra, sårbara.

Förflyttning till intensivvårdsavdelning.
Fokus på att få Micas tillstånd stabilt.
Maskiner, slangar, en arsenal av sjukvårds personal & barnmorskor avlöste varandra titt som tätt.

Någon gång under den tiden - eller tidigare kom även Micas underbara kusin Nathalie till sjukhuset.

Under flera timmar fanns vi vid deras sida. Jag har aldrig varit så orolig i hela mitt liv. Micas liv svävade i fara. Viktor som i chocken av beskedet kring Nicholaj nu även fick bearbeta allvaret i Micas tillstånd & samtidigt hantera sina egna känslor. Det blev för mycket. Även han stängde av. Läget var långt mer allvarligt än jag kunnat föreställa mig på väg in till sjukhuset. Starka känslor. Mycket att ta in på en gång.

Igångsättning av förlossningen.

Kurator på plats. Underbar kvinna. Samtal i mängder. Avlösning i att gå ut & få luft & gå på toaletten. Se till att Varken Viktor eller Mica var helt ensamma, även om deras gemensamma värld inte kunde blivit mer tom.

Satt vid Micas säng vid flera tillfällen när paniken & smärtan i henne steg. Rassel av sjukvårdspersonal. Ett tvingat lugn som fyllde rummet. Strök henne ofta över magen. höll om henne. Hon trevande ständigt efter min hand. Jag pratade. Vyssade. Vi var tysta tillsammans. Fanns där med allt i mig som hade möjlighet att försöka tillföra någon typ av trygghet & närvaro.

Höll om Viktor, tog emot hans skälvande, rädda, traumatiserade, skakande kropp som mest liknade en liten pojkes. Han blev så liten. Torkade hans tårar. Försökte ge honom all min kraft. Vid ett tillfälle somnade han utmattad av sorg i min famn.

Timmarna gick. Långsamt.

Micas tillstånd stabiliserades något. Förflyttning vidare till koagulerings teamet på Huddinge sjukhus förbereddes. Har inget tids perspektiv men när ambulans personalen kom för att ordna med hennes förflyttning stannade världen för ett ögonblick. Allt frös.

Micas krystvärkar hade startat.


Mina, Micas mammas, Nathalies & Viktors - alla känslor utanpå. Chocken i Viktor. Allvaret. Allt det som varit stundtals utomkroppsligt kom flygande som den håraste knytnäven i magen. Känslostormarna i oss alla.

Vi ledde viktor till rummet där Mica låg- eftersom han i beskedet om förlossnings skedet precis var på väg ut till hissarna.

Vi gick in till anhörig rummet. Kuratorn på plats.

-

Sekunderna, minuterarna. Ögonblicket då vi förstod att deras mirakel kommit.

Nicholaj.

-
Tiden stod stilla.

Viktor kom ut till oss. Nybliven pappa.

Micas mamma gick in till henne.


Sorgen & känslorna jag upplevt under dessa svåra timmar tidigare bleknade i jämförelse med ALLT det som upplevdes från det att Viktor kommit ut.

Jag tog emot Viktor innan han ens hunnit in över tröskeln in till oss, vi sjönk ihop i en hög på golvet. Hans son var så nära, men så långt borta.

Sorgen, Ilskan, känslorna ,insikten. Hans kropp skälvde, skakade. Han skrek, grät fick panik.

Ett starkt ögonblick som för alltid etsat sig fast. Ljuden han gav ifrån sig, gråten skriken. Sorgen. Det var som från en annan värld. Som ett skadskjutet djur. Primitivt.

Höll om, vyssade, grät, höll fast, tröstade, höll om hårdare. Tiden stod stilla.

Plötsligt kom Micas mamma in, det hade gått över 25 minuter. Mica frågade efter mig.

Gick in till Mica, de 10? metrarna från anhörigrummet till intensivvårds salen där hon låg hade lika gärna kunnat vara halvvägs till månen. Mina ben var blytunga. Mina känslor var i obalans. Hjärtat uppe i halsgropen. Tårarna som brände under ögonlocken & brände när de rann längs mina kinder inte kunna sluta rinna.

Öppnade första dörren. Möttes av sjukvårdspersonalen. En kvinna tog min hand & ledde mig till Mica som om det var första gången jag gick in i rummet, trots att jag vankat fram & tillbaka fler gånger än någon kunnat hålla räkning över.

Går över tröskeln & det jag möts av fick golvet att rämna. Saknaden efter Oliver & Casper högg tag i mig.

Där ligger dem. Mica. Nybliven mamma. Med ett knyte i famnen inlindat i en handduk. Hennes kropp vaggar tröstande. Gråten & snyften hon ger ifrån sig får kroppen att skälva. Ser två små fötter sticka ut under handduken. Ju närmare sängen jag kommer & ju mer jag rundar sänggaveln desto mer av Nicholaj ser jag.


Först då hör jag också mantrat som Mica upprepar tyst för sig själv nästan som en vaggvisa. ”Vakna,snälla vakna”.


Sätter mig på en stol några meter ifrån sängen. Har svårt att ta in allt. Jag & Mica ser varandra i ögonen en lång stund innan jag reser mig från stolen & närmar mig sängen.

Nicholaj♥! Världens åttonde underverk. Så fin.
10 fingrar, 10tår. Perfekt.Välskapt.

Mycket & vågigt hår på huvudet. Såg så mycket av Viktor i honom när det slog mig att han fått Micas läppar & haka. Hade under Micas graviditet undrat så hur han skulle se ut- när jag såg honom första gången var det så självklart. Känslorna vällde fram.


Jag & Mica kramades. Grät. Pratade. Beundrade & önskade förtvivlat verkligheten annorlunda!


Smekte Nicholaj över huvudet, kinderna, tog hans lilla mjuka hand i min. Gav honom en puss. Kunde inte slita blicken från denna underbara lilla parvel. Han såg ut att sova, rofyllt. Det enda som avslöjade hur verkligheten såg ut förutom sorgen som hängde i rummet var tystnaden. Inte ens en sovande bebis är så tyst!

När hon frågade om jag ville hålla honom kunde jag inte längre stå emot. Vem är så stark? Allt jag trodde mig kunna hålla inne med kom ut.

En barnmorska bar honom ömt emot mig. När jag fick honom i famnen var han alldeles varm. Rent instinktivt stöttade jag armbågen extra bakom hans lilla huvud & la handduken tillrätta så han inte skulle frysa, höll honom tätt intill mig. Smekte kinderna & huvudet åter igen. Höll om ville inte mista känslan av att hålla honom nära. Viskade vackra ord i hans öra. La mina läppar mot hans panna, grät, tomrummet vidgades & hålet i mitt hjärta kommer aldrig läkas.



”Jag är så otroligt stolt över att få vara din faster Nicholaj.Jag är tacksam över att ha fått möjligheten att uppleva dig. Jag tänker på dig dagligen. Dina föräldrar är de finaste du någonsin kunnat få. Jag vårdar ditt minne ömt. Älskar dig oändligt. -Din faster!”



-


Efter Nicholajs födelse var jag kvar på sjukhuset i ytterligare 9 timmar. Här sätter jag punkt.
 
Mycket av det som skedde & sades mellan Viktor, Mica alla närvarande & mig vill jag hålla närmast hjärtat.

Har valt att dela med mig av delar av min upplevelse för att Nicholaj ska få leva vidare i större perspektiv. Vill att ALLA ska veta att jag blivit faster till en underbart vacker & välskapt pojke.

-

Det har nu gått drygt 4 månader. Saknaden,tomrummet allt det påtagliga gör sig påminnt i allt.

Jag & Mica har funnit varandra på en helt ny nivå hon har kommit att bli en av mina närmaste. Viktor, min älskade bror. Vi ses ofta,flera gånger i veckan.Älskar dem båda, mer än jag kan beskriva i ord. Så starka. Mina hjältar.

-


Både Viktor & Mica har läst mitt inlägg innan jag lagt ut det
. Vill ni läsa mer om Nicholaj, vad som hände & hur Mica & Viktor går vidare kan ni följa hennes blogg → här ← klicka.



                                                                          ♥