Ältar en aning

Såna här kvällar kan jag inte undgå att vara skitskraj inför lillebrors ankomst. Jag & Magnus nattade varsin kid i vanlig ordning. För Magnus var det inga problem, Oliver var lättvaggad. Casper däremot var lite överallt & ingenstans, vi samsover nattning med barnen när de är sjuka . Försökte få honom att sova i egen säng men de va lika katastofalt det. Skallad, sprattlad på, ja svårt att få ner allt i ord. Det var så kämpigt att Magnus fick ta över nattningen när han fått Oliver att somna. Så klart somnade Casper snabbt. Det brukar inte tillhöra vanligheterna att de är svårsövda men det lär ju inte vara sista gången.

Får dåligt samvete över att inte orka & tappa tålamodet-herregud det är ju inte barnens fel.

Graviditeten & mina besvär kommer ju inte alltid vara där. Men de kommer ju "bytas ut" mot ännu en liten individ som behöver sitt.Försvinner den där låga tolerans nivån i och med att hormoner & graviditet övergår till mer normal nivå- fysiskt en annan balans? Det handlar inte om att jag inte tror att vi kommer att klara av det. Jag undrar bara hur det ska gå till när man kommer till såna knepiga stiuationer där jag i dagsläget känner att jag inte räcker till. Hur delar man på sig till tre barn om behoven kräver olika? Jaaajaaa jag vet man tar det som det kommer prioriterar då, men mitt vettiga jag kan inte sluta älta sönder det här!Vet inte hur mycket hormoner & graviditetsnoja som "skriver" nu-kan ju inte tala för Magnus som i det stora hela verkar cool lugn.

Jag är medveten om känslomässiga ups & downs inför syskon. Hade en hel del lustiga känslor & beteenden under & efter graviditeten med Casper. Rädsla för hur kärleken skulle räcka till under tiden han låg i magen. Känslan av att inte ge Oliver tillräckligt när Casper väl kommit. Oro för att försumma & favorisera. Alla pusselbitar föll på plats- inte helt självklart från början.

Nu är känslorna åt fanders igen. Tankarna & känslorna låter helt realistiska & orubbligt bra i huvudet. Men när jag släpper ut dem verbalt är det så jag kan skratta åt mig själv. Ibland ett osäkert skratt. Ofta ett förvirrat skratt. Stundtals är jag såå skraj-stundtals på höga hästar. Även de här pusselbitarna kommer ju platsa rätt framöver. Tills dess får jag väl tillåta mig att älta vidare.

Imorgon får jag ta ut VAB med Casper. Han är inte välkommen på dagis med sina kletiga ögon. Han är ju bra mycket bättre sedan vi avslutade egenvården med ljumt vatten & påbörjade behandlingen med ögon salvan. När jag anmäler VAB & sjukfrånvaro till jobbet gör vi det via telefon MedHelp & rådgivning av en sjuksköterska. Sköterskan jag fick prata med ikväll sa att restriktionerna för ögoninflammation var klara ögon utan klet. Riktigt där är vi inte ännu. Men på god väg.

Som om inte det var nog så kommer mattläggaren imorgon & lägger om vårt golv i köket då luftbubblor bildats på nytt. Han har varit här för att åtgärda problemet tidigare- men då bubblorna kommit tillbaka igen får även han göra det. Skönt dock att få det ordnat innan sommar & semestrar.

Slö tittar på Big Brother finalen. Hoppas på att Hanna J vinner :).

Jaja nu har jag ventilerat nog för idag. Ska hälla upp ett nytt glas med hallon/jordgubb/banan smoothie- älskar mixern-ja vi är på en helt ny nivå. Varför har jag inte gjort smoothisar oftare?




Mikaela. Ensamstående 2barnsmamma.
Det här med att inte kunna dela på sig känner jag varje dag, speciellt vid nattningen, men det är ju för att jag är ensamstående.

Men, man löser det alltid på något konstigt vis ändå! :)



Roligt att ni väntar en till förresten, stort grattis! :)
2012-06-03 | 23:17:18 | http://mikaelacecilia.wordpress.com

«
«
«