Lite hop plock av känslor.

Känslan av att vakna upp utan alla tyngande känslor,sammandragningarna & orkeslöshet har fått mig att inse att det nog är värt att lyssna på kroppens signaler. Alla de här dagarna av vila har ju givit resultat. Vad annars är det som har fått mig att må bättre? Har varit både dämpad,ledsen & trött. Näst intill likgiltig med så mycket känslor att det enda som hjälpte var täcket över huvudet.
 
Tankarna snurrar inte mindre för att jag "vilat ut"  å andra sidan har jag ju "gjort det här" förr. En naturlig del av sluttampen av graviditeten- ja för så har jag upplevt det.
 
Att jag förbereder mig för omställningen med att älta,analysera,ifrågasatta & smula sönder alla möjliga tankar & funderingar inför det som komma skall. På gott & ont. Som ett tvunget måste. Som en sista chans att  pusta ut,ventilera & möta alla känslor. Rub it in liksom. Att jag sen inte är det minsta förberedd är en annan sak. Eller jo jag är ju delvis förberedd. Fifty-fifty & skitskraj!
 
Hur kommer allt bli? Hur ska vi (läs jag -  för magnus är minsann så där saklig & cool lugn)  räcka till, få rutiner i omställningen att fungera. Hur kommer barnen reagera?
 
Hur ska man förbereda sig?
 
En dag i taget & ta det som det kommer låter som en sån där fantastisk ide, en sån ide som jag tycker passar alla andra bättre-för jag kan inte riktigt leva upp till det. 
 
Kommer jag få samma känslor  gentemot Oliver & Casper denna gång-som jag kände när Casper föddes?
 
Känslan av att ha bedragit Oliver. Det var så svårt att ta in att jag kunde älska en liten parvel jag inte kände lika mycket som jag älskade Oliver som jag faktiskt delat vardag med i 2,5 år.
 
Känslor man inte gärna pratar om för att det är lite skamligt. Jag menar jag visste ju att jag skulle älska-konstigt vore väl annars. Det var aldrig så att jag ifrågasatte kärleken. Jag var bara inte beredd på att den skulle komma med så full kraft. Nu vet jag annorlunda. Men är jag förberedd?
 
Boa & fixa med allt praktiskt hit & dit. Älska vansinnigt & längta sjukligt mycket. Mer & mer för varje dag.Snart är han är. Lillebror.
 
Börjar komma till insikt med att den här magen minsann inte kommer fortsätta växa i all evighet även om det känns så. Är i graviditetsvecka 34+2, det är alltså 40 dagar (5 veckor & 6 dagar) kvar till beräknad förlossning. Sen får jag dra av några dagar med tanke på att det blir kejsarsnitt. Så MINDRE än 40 dagar är kvar.
 
 
Snart kommer verkligheten rusa ikapp ska jag låta mig jagas eller ska jag omfamna?
 
 
 




«
«
«