Sjukstuga & funderingar

Sjukstuga var det här. Det börjar bli löjligt nu. Ska fan ta ut ett rektroaktivt friskhetsår 2012, nu räcker det!Hann inte mer än komma tillbaka till jobbet förra veckan efter min hörselgångsinflammation & vab delade vi upp så Magnus fick vara hemma- så tappade jag rösten på torsdag kväll, började hosta & fick hög feber.  Kontaktade VC, tänkte mig en snabb tid eftersom jag var ledig fredag & sen inbokad att jobba helgen. Men VC inte hade några tider & i sin tur hänvisade till handens närakut under helgen.

Sjukanmälde mig
. Konstaterade efter en natt att jag inte kunde vänta ut helgen. Ringde, bokade tid till både barnen & mig. Resultatet: Casper öroninflammation-fick kåvepenin 10 ml 3ggr per dag. Oliver vanlig förskylning, crpt visade på tillfrisknande. Jag å andra sidan, övreluftvägs infektion-crpt visade på gränsfall till bakteriell infektion-ännu en hästkur kåvepenin & sjukskrivning i ännu en vecka! Magnus verkar ha ett immunförsvar utom denna värld. Han är ALDRIG sjuk. Jag får väl igen för oss båda helt enkelt.

Mellan alla uschligheter & sjukdomar har vi haft det mysigt, dagarna går. Tålamodet är inte på topp, är stundtals uttömd på energi. Det är tur att vi är två. Önskar ibland kvalitetstiden kunde utnyttjas mer. Har ofta ångest. Otillräcklighets känslor. Ni vet hela världen (barnen,mig själv,jobbet,allt runt omkring) på mina axlar, hur ska det här gå ihop.

Detta eviga pysslande hemma. Tvätta,hänga tvätten,vika tvätt,disk,laga mat (ja för det måste man ju göra),städa, fixa med barnen. Hinna med mig själv. Vårda relationer. Framför allt hitta tid till mig & Magnus. Stor omställning i att ha börjat jobba. Dela & omfördela sysslorna i vardagen. Men allt krockar. Känner större ångest då jag bara är sjuk. När barnen är sjuka. Ångest över att inte kunna "räknas med" av kollegorna. Om de nu ens känner så? Ångest över att inte riktigt kunna vara här & nu. Hur får alla andra allt att fungera?

Trots att barnen inte varit helt krya på länge är det mycket som händer.

Casper går runt & upptäcker världen för fullt. Han är som en liten självgående robot-en sån som självmant byter håll om den stöter på hinder. Han klättrar på allt-är envis som synden & tycker sig kunna behärska allt. Han blir så snopen & frustrerad när han faktiskt kommer på sig själv i situationer han faktiskt inte behärskar. Glad & fortsatt charmig. Allt på en gång-allt på en ny nivå. Han är stark också. Bitig & satt i kroppen. Var kommer styrkan ifrån? Piew.

Oliver är väärldens bästa storebror. Hjälper till & försöker vägleda & visa. Är så omtänksam & fin. Hans nya färdigheter är mestadels verbala. Det som jag fruktat mest för har nu infunnit sig. Detta eviga "Varföör?". Shit. Nu uppstår utmaningar, det är nu vi får möjlighet att prägla olika synsätt. Outside the box. Inga omöjligheter. Med Casper & alla hans utvecklingsfaser & påhitt kan jag gå tillbaka till hur jag gjorde med Oliver. Men Olivers alla  nya faser är helt främmande för mig! Jisses, det är svårt. Allt som oftast blir jag överumplad & helt ställd. Min stora kille är en riktig tänkare. Filosoferar, diskuterar & ifrågasätter. Jag är stolt. Förundrad. Lycklig. Det är en fröjd att se in i hans kloka ögon, man kan se hur han tänker. Hela hans person som hungar efter svar & som vill veta så mkt. Bättre än något annat rusnings medel. Speciellt när vi klickar båda två. Häftigt.

Längtar efter vintern,snön. Det är som om alla celler i min kropp är inställda på snö. I Gällivare har det redan snöat. Hur kommer det sig att längtan efter snö kan vara så stor? Är ju uppvuxen med dryga 8 månaders vinter. Vintern här är inte på samma sätt. Men den duger. Jag känner mig mer tillfreds nu än de första åren. Har vant mig vid de olika typerna av kyla, olika aktiviteterna. Hur det än är saknar jag Gällivare vintrarna.

Är redo för kyla. Köpt ny vinterjacka, skor, mössa & vantar. Nu väntar jag mest. Brukar kunna känna snön i luften. Bider min tid. När den första snön faller kommer jag nog få en hel del blickar! Jag ska minsann fånga flingor på tungan & sitta utomhus & mysa! I pulka backarna är det nog jag som kommer ha roligare än barnen om inte annat lägga ribban ^^.

Nu ska jag fixa mer te. Mysa i soffan & fundera ut vad dagens middag ska bestå av. Frysen är full & inspirationen är noll...


♥ Min brorson Nicholaj ♥

En av sommarens höjdpunkter har varit väntan på min brorson ♥. Jag har alltid stått nära min bror Viktor & när Mica kom in i bilden blev hon en självklar del utav honom. Sedan den dagen vi fick beskedet att Mica var gravid har vi lyckliga funnits vid deras sida & jag har sett fram emot att bli faster. Min brorson var beräknad att komma den 9 Juli i år, ödet ville annorlunda. Det här är min berättelse.

Den 20 juni kl 10.32 föddes min älskade brorson Nicholaj.
 

Älskad, efterlängtad.

Han fick aldrig ta sitt första andetag. Det är så orättvist, fruktansvärt & grymt! Jag finner inga ord. 

Viktor & Mica var hemma hos oss på middag under kvällen & när värkarna satte igång mer regelbundet åkte dem hem. Pratade med dem flera gånger sedan de kommit hem. De åkte in.  Viktor ringde mig från sjukhuset, i samband med att de hade åkt in till förlossningen.

Jag hade suttit som på nålar i några timmar, förväntansfull, lycklig-väntades på samtalet.
Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig beskedet han kom med.

Orden. Chocken. Innebörden. Ångesten. Rädslan. Paniken. Kaoset.


Grät – skrek - skakade & blev tom omvartannat.

Väckte Magnus. Hans reaktion & allvaret i situationen sköljde över mig.
Att höra mig själv säga orden slog upp ett stort hål i mitt hjärta.
HERREHUD VAD HAR HÄNT EGENTLIGEN? 
Vi Omfamnades.

Sprang över till mamma & pappa mitt i natten.

Det ös regnade.

Ringde. Gick upp. Gav de beskedet. Tystnad. Åter chock, Panik, Kaos, Tårar & ett enormt tomrum.

Fick ett infall & ringde Micas mamma. Vi åkte in till sjukhuset tillsammans.
Aldrig har Södertälje vägen känts så oändlig. En del av mig ville vara framme direkt. En annan ville inte komma fram.

Vad ska jag säga när jag kommer fram? Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? HUR kan jag finnas där för dem? Inget dämpar deras fall.

När vi kom fram till sjukhuset kändes allt med en gång utomkroppsligt. Blev visade till ett väntrum. En underbar barnmorska kom & satte sig med oss. Gav oss information. Fanns där. Bristningsgränsen var påtaglig.

Samlade kraft. Grät. Tankarna var i ett enda kaos. Känslorna överväldigande.

När vi väl blev visade till Viktor & Mica hade jag börjat stänga av mig själv. Trodde jag. Gick i i en annan roll. Skrek & grät hysteriskt inombords. Utanpå kände jag mig kylig. Vill vara stark för deras skull. Tårarna kunde jag inte kunde kontrollera. Allt började gå i slowmotion.

Att se brorsan komma gående emot oss -glömmer aldrig hans blick, smärtan, sorgen, chocken.


Allt satt utanpå. Har ALDRIG någonsin upplevt sorg så genomträngande. 

Omfamningen - min lillebror. Fick en sådan beskyddar insikt. Jag ska ju kunna dämpa hans fall. Ta hand om honom, vägleda & finnas där. Så som jag alltid försökt göra. Ingenting jag gjorde skulle ändra faktumet.

Jag har aldrig känt mig så hjälplös & tafatt! Så arg, ledsen, vilse.

Min älskade bror som bara timmar innan kört in till sjukhuset tillsammans med älskade Mica - båda med förväntningar & lycka. Min bror, blivande pappa. Mica - blivande mammaDet var ju inte såhär det skulle bli!

Vi gick åter till väntrummet. Sen in till de båda. Mica hade stängt av totalt, stundtals kom hon tillbaka. Chocken i att se Mica & Viktor behöva genomgå detta gjorde att hålet i mitt hjärta & tomrummet blev än större. Luften var svår att andas. Starka i varandra, sköra, sårbara.

Förflyttning till intensivvårdsavdelning.
Fokus på att få Micas tillstånd stabilt.
Maskiner, slangar, en arsenal av sjukvårds personal & barnmorskor avlöste varandra titt som tätt.

Någon gång under den tiden - eller tidigare kom även Micas underbara kusin Nathalie till sjukhuset.

Under flera timmar fanns vi vid deras sida. Jag har aldrig varit så orolig i hela mitt liv. Micas liv svävade i fara. Viktor som i chocken av beskedet kring Nicholaj nu även fick bearbeta allvaret i Micas tillstånd & samtidigt hantera sina egna känslor. Det blev för mycket. Även han stängde av. Läget var långt mer allvarligt än jag kunnat föreställa mig på väg in till sjukhuset. Starka känslor. Mycket att ta in på en gång.

Igångsättning av förlossningen.

Kurator på plats. Underbar kvinna. Samtal i mängder. Avlösning i att gå ut & få luft & gå på toaletten. Se till att Varken Viktor eller Mica var helt ensamma, även om deras gemensamma värld inte kunde blivit mer tom.

Satt vid Micas säng vid flera tillfällen när paniken & smärtan i henne steg. Rassel av sjukvårdspersonal. Ett tvingat lugn som fyllde rummet. Strök henne ofta över magen. höll om henne. Hon trevande ständigt efter min hand. Jag pratade. Vyssade. Vi var tysta tillsammans. Fanns där med allt i mig som hade möjlighet att försöka tillföra någon typ av trygghet & närvaro.

Höll om Viktor, tog emot hans skälvande, rädda, traumatiserade, skakande kropp som mest liknade en liten pojkes. Han blev så liten. Torkade hans tårar. Försökte ge honom all min kraft. Vid ett tillfälle somnade han utmattad av sorg i min famn.

Timmarna gick. Långsamt.

Micas tillstånd stabiliserades något. Förflyttning vidare till koagulerings teamet på Huddinge sjukhus förbereddes. Har inget tids perspektiv men när ambulans personalen kom för att ordna med hennes förflyttning stannade världen för ett ögonblick. Allt frös.

Micas krystvärkar hade startat.


Mina, Micas mammas, Nathalies & Viktors - alla känslor utanpå. Chocken i Viktor. Allvaret. Allt det som varit stundtals utomkroppsligt kom flygande som den håraste knytnäven i magen. Känslostormarna i oss alla.

Vi ledde viktor till rummet där Mica låg- eftersom han i beskedet om förlossnings skedet precis var på väg ut till hissarna.

Vi gick in till anhörig rummet. Kuratorn på plats.

-

Sekunderna, minuterarna. Ögonblicket då vi förstod att deras mirakel kommit.

Nicholaj.

-
Tiden stod stilla.

Viktor kom ut till oss. Nybliven pappa.

Micas mamma gick in till henne.


Sorgen & känslorna jag upplevt under dessa svåra timmar tidigare bleknade i jämförelse med ALLT det som upplevdes från det att Viktor kommit ut.

Jag tog emot Viktor innan han ens hunnit in över tröskeln in till oss, vi sjönk ihop i en hög på golvet. Hans son var så nära, men så långt borta.

Sorgen, Ilskan, känslorna ,insikten. Hans kropp skälvde, skakade. Han skrek, grät fick panik.

Ett starkt ögonblick som för alltid etsat sig fast. Ljuden han gav ifrån sig, gråten skriken. Sorgen. Det var som från en annan värld. Som ett skadskjutet djur. Primitivt.

Höll om, vyssade, grät, höll fast, tröstade, höll om hårdare. Tiden stod stilla.

Plötsligt kom Micas mamma in, det hade gått över 25 minuter. Mica frågade efter mig.

Gick in till Mica, de 10? metrarna från anhörigrummet till intensivvårds salen där hon låg hade lika gärna kunnat vara halvvägs till månen. Mina ben var blytunga. Mina känslor var i obalans. Hjärtat uppe i halsgropen. Tårarna som brände under ögonlocken & brände när de rann längs mina kinder inte kunna sluta rinna.

Öppnade första dörren. Möttes av sjukvårdspersonalen. En kvinna tog min hand & ledde mig till Mica som om det var första gången jag gick in i rummet, trots att jag vankat fram & tillbaka fler gånger än någon kunnat hålla räkning över.

Går över tröskeln & det jag möts av fick golvet att rämna. Saknaden efter Oliver & Casper högg tag i mig.

Där ligger dem. Mica. Nybliven mamma. Med ett knyte i famnen inlindat i en handduk. Hennes kropp vaggar tröstande. Gråten & snyften hon ger ifrån sig får kroppen att skälva. Ser två små fötter sticka ut under handduken. Ju närmare sängen jag kommer & ju mer jag rundar sänggaveln desto mer av Nicholaj ser jag.


Först då hör jag också mantrat som Mica upprepar tyst för sig själv nästan som en vaggvisa. ”Vakna,snälla vakna”.


Sätter mig på en stol några meter ifrån sängen. Har svårt att ta in allt. Jag & Mica ser varandra i ögonen en lång stund innan jag reser mig från stolen & närmar mig sängen.

Nicholaj♥! Världens åttonde underverk. Så fin.
10 fingrar, 10tår. Perfekt.Välskapt.

Mycket & vågigt hår på huvudet. Såg så mycket av Viktor i honom när det slog mig att han fått Micas läppar & haka. Hade under Micas graviditet undrat så hur han skulle se ut- när jag såg honom första gången var det så självklart. Känslorna vällde fram.


Jag & Mica kramades. Grät. Pratade. Beundrade & önskade förtvivlat verkligheten annorlunda!


Smekte Nicholaj över huvudet, kinderna, tog hans lilla mjuka hand i min. Gav honom en puss. Kunde inte slita blicken från denna underbara lilla parvel. Han såg ut att sova, rofyllt. Det enda som avslöjade hur verkligheten såg ut förutom sorgen som hängde i rummet var tystnaden. Inte ens en sovande bebis är så tyst!

När hon frågade om jag ville hålla honom kunde jag inte längre stå emot. Vem är så stark? Allt jag trodde mig kunna hålla inne med kom ut.

En barnmorska bar honom ömt emot mig. När jag fick honom i famnen var han alldeles varm. Rent instinktivt stöttade jag armbågen extra bakom hans lilla huvud & la handduken tillrätta så han inte skulle frysa, höll honom tätt intill mig. Smekte kinderna & huvudet åter igen. Höll om ville inte mista känslan av att hålla honom nära. Viskade vackra ord i hans öra. La mina läppar mot hans panna, grät, tomrummet vidgades & hålet i mitt hjärta kommer aldrig läkas.



”Jag är så otroligt stolt över att få vara din faster Nicholaj.Jag är tacksam över att ha fått möjligheten att uppleva dig. Jag tänker på dig dagligen. Dina föräldrar är de finaste du någonsin kunnat få. Jag vårdar ditt minne ömt. Älskar dig oändligt. -Din faster!”



-


Efter Nicholajs födelse var jag kvar på sjukhuset i ytterligare 9 timmar. Här sätter jag punkt.
 
Mycket av det som skedde & sades mellan Viktor, Mica alla närvarande & mig vill jag hålla närmast hjärtat.

Har valt att dela med mig av delar av min upplevelse för att Nicholaj ska få leva vidare i större perspektiv. Vill att ALLA ska veta att jag blivit faster till en underbart vacker & välskapt pojke.

-

Det har nu gått drygt 4 månader. Saknaden,tomrummet allt det påtagliga gör sig påminnt i allt.

Jag & Mica har funnit varandra på en helt ny nivå hon har kommit att bli en av mina närmaste. Viktor, min älskade bror. Vi ses ofta,flera gånger i veckan.Älskar dem båda, mer än jag kan beskriva i ord. Så starka. Mina hjältar.

-


Både Viktor & Mica har läst mitt inlägg innan jag lagt ut det
. Vill ni läsa mer om Nicholaj, vad som hände & hur Mica & Viktor går vidare kan ni följa hennes blogg → här ← klicka.



                                                                          ♥

 


Sammanfattning av 7 månader

Ja det här inlägget är tänkt som en sammanfattning av det som hänt under de 7 månader jag bort prioriterade bloggandet. Från Februari till September.

Mycket har hänt.Har öppnat mig för nya kontakter & funnit välvalda nya bekantskaper som visat sig övergå till riktiga vänner. Försöker vårda mina relationer & hålla mina vackra nära.

Februari/Mars var en jobbig tid. En av mina bästa vänner Mickan, flyttade med sin familj till Örebro. Vi delar det mesta. Hon är en väldigt värdefull person i mitt liv. Så omställningen blev tuff. Trots att vi fortfarande ses & har telefon kontakt dagligen saknar jag henne väldigt mycket.

1 Maj flyttade vi till större lägenhet, samma område men en 4 rummare med extra badrum/dusch. Trivs jätte bra. Vi bygger för första gånget up hemmet som VI vill ha det, trots 6 år & tre lägenheter bakom oss har vi aldrig riktigt brytt oss om att tapetsera & få personlig prägel i grunden. Men nu så. Vi kommer bli kvar här. Nästa anhalt blir villa- men den drömmen ligger långt fram i tiden.

Oliver har fyllt 3 år. Vi hade ett ordentligt sommar födelsedags kalas-han fyllde år mitt i flytten så vi sköt upp kalaset till början av Juni. Bokade kvarters lokalen & bjöd in de närmsta. En väldigt mysig dag. Galen i brandbilar som han är gjorde Magnus två brandbilstårtor som var populära!

Sommaren har bjudit på mycket annat. Mycket tid har spenderats med brorsan & Mica.Många lekdejter med underbara vänner i favorit lekparken -Spindelparken. En stor härlig lekpark i ett bostads område omgivet av höghus, en stor öppen gräs "äng" & skog. Inga bilar, öppet område & framför allt inbjudande till lek! Dop & bröllopp har också varit höjdpunkter. Både Caspers dop & andras.

Som vanligt har vi även spenderat tid hemma hos Magnus mamma på Sturkö, i Karlskronas skärgård, blev ännu en midsommar i den vackra idyllen. Om inte det är ett smultronställe så vet jag inte vad som är ett sådant! Friheten, omgivningarna, närheten till havet, lugnet & allt det medför, en underbar tillflyktsort. Vilken den under sommaren faktiskt var-i dubbel bemärkelse.

Oliver har under sommaren blivit blöjfri dagtid. Vi har inte velat skynda på det. Tänkt att det kommer när han känner sig mogen & redo. När den dagen kom var det så självklart.

Casper har fyllt 1 år. Det firades så klart! Bakade regnbågs tårts & regn bågs cupcakes!

Liten har även börjat på dagis. Det går över förväntan. Vet inte varför jag trodde annat var möjligt. Bakslagen kommer mer nu när han förstått att han faktiskt blir lämnad där & också kommer bli fortsättningsvis. Oliver i sin tur har bytt avdelning till storbarns sidan. Kan inte säga annat än att han vuxit oerhört som person. Vilken skillnad. Det var som att vända på en hand så blev han genast ännu mer lill-gammal.

Jag & Magnus har firat 2 år som gifta & 6 år som par. Kärleken växer hela tiden. Ömsesidig respekt & vardags lyx kommer man långt med. Det är ju de små sakerna i vardagen som förgyller tillvaron.

En av de större sakerna som hänt under sommarn är att jag börjat jobba igen, vilken omställning. Å ena sian är det väldigt skönt att få en chans att bara vara jag. Inte mamma, bara vuxna ViktoriaÅ andra sidan har det vart tufft för vad har jag att tillföra i en diskussion som inte handlar om barnen?!? Var ju hemma i 14 månader innan jag mjukstartade jobbandet.

Till en början jobbade jag i huddinge (för er som inte vet om det som jobbar jag inom hemtjänsten som undersköterska) där jag fick jobb efter mamma ledigheten med Oliver. En bra arbetsplats med väldigt mysiga kollegor. Efter samtal med samordnare & chef fick jag en förflyttning av min anställning till Haninge verksamheten. En förflyttning jag själv önskade få då pendlandet mellan Huddinge & Nynäshamn upptog ca 3 timmar tur & retur.

Nu mer är jag i Haninge. Känns väldigt bra. Största omställningen är att lära känna de nya områdena & att kunna orientera mig. Änsålänge inga problem. Bara tanken på att pendla 1 timma om dagen är LYX. Kollegorna, nya lokalerna & arbetsmiljön är suverän. Det är svårt att jämföra arbetsplatserna trots att de är inom samma verksamhet. Hursomhelst så trivs jag jätte bra. Nervositeten inför allt det nya har lagt sig & jag tror jag kommer trivas väldigt bra framöver också.


Ja det var väl en kortfattad lagom version av det som varit.


♥♥♥

Sommarens absolut största händelse är att jag blivit faster ♥ till vackra,fina,älskade & saknade Nicholaj.

Mer om detta i ett separat inlägg.
Ett inlägg som tagit mig närmare 5 veckor att få ner i ord. Avskalat, naket, öppet & känslosamt.
Ett inlägg jag med största sannolikhet kommer lägga upp ikväll eller imorgon.


I korta drag

Över midnatt igen. Kolsvart ute. Iskallt. Höstligt. Längtar efter snön. Är väl en inbyggd saknad med tanke på att jag är uppvuxen i "Vinterland"-hehe.

Dricker te.Börjar känna mig mer som människa igen. Kåvepeninet börjat ge effekt. Har haft mysiga dagar. Veckan har varit extra bra då mina favorit serier äntligen haft säsongspremiär. Desperate houswifes & Greys Anatomy. Skippat bloggen i några dagar. Har inte hänt så mycket- det som hänt orkar jag inte skriva desto mer om. Korta drag duger väl? Vissa saker utelämnas.

Barnen har fått lite dagis tid & det märks hur de faktiskt stimuleras på dagis. Jag har fått lite varva ner tid-kurera tid. VI har haft massor av kvalitets tid.

Jag tog ett stort steg i förrgår. Besökte minneslunden med Mica. Överväldigande, känslosamt.

Mycket andra förändingar har skett. Vardagen ser lite annorlunda ut.

Saknar jobbet. Trivs med att vara hemma- menatt vara sjukskriven känns så där. Har försökt vara ute med barnen trots att mitt mående tar emot & måste se lustig ut i det vackra vädret som varit. Alla börjar klä av sig & jag trippar omkring i min mössa. Mina stackars öron måste ju bli bättre.

Oliver är så mysig, vilka diskussioner vi har. Har köpt en ny lampa till hans rum. En blå rislampa med vita moln. Så idag när han va på dagis bytte jag gardiner, möblerade om lite lätt & satte upp lampan. När han kom hem var lyckan total. Han riktigt lös av lycka. ( eller heter det lyste?).

Som ikväll tex. Magnus la sig med Casper så jag passade på att mysa till det med Oliver. Vi tände ljus i vardagsrummet, läste en bok, sen när vi låg på soffan & pratade då uttryckte han att han "-är så glad på mig, för att jag "aktat" sakerna i hans rum så det ser nytt ut. "- jag låg på min bilmatta mamma, & tittade upp på min himmel i taket (lampan). Sen skrattade jag för att jag älskar dig så mycket". Älskling.

Att se Casper bokstavligen springa omkring här hemma får mig att skratta varje gång. Vad hände med min lilla hjälplösa bebis? Han pekar på allt, ljudar & härmar ord. Gör sig till & är en riktig litem clown. Sötnos.

Idag har båda barnen haft ett annorlunda lugn över sig. Även om Casper nog verkat dragit på sig nya dagis bacills beundrare. Skönt att helgen är nära. Em har varit fantastisk. Inga onödiga diskussioner. Kvällen har flytit på & nu sitter jag uppe & ler för mig själv. Är så tacksam. Glad. Lycklig. Det är sånna här dagar som värmer mitt hjärta.

Nu ska jag ta en lång varm dusch, sen dricka lite mer te innan det är dags för sängen att fylla sin funktion.

Natti....

ynklig

wops. Klockan är visst över midnatt. Så skriver jag idag läs det då som söndag. Inte måndag.

Vill börja med att gratulera brorsans älskade flickvän Mica på födelsedagen (söndag). Är så glad att vi har dig i vårat liv. Du är underbar. Älskar dig. Puss.

Igår, lördag, jobbade. Allt gick bra. Skönt att det flyter på. Trivs jätte bra. Saknar stundtals kollegorna i huddinge, sammanhållningen i att "känna" kollegorna. Mycket är annorlunda i Haninge. På gott & ont. Omställningar är väl sådana när man har ngt annat att jämföra med utan att det nya inte är sämre.

Lyckan var total när jag kom hem. Goa barn, underbar man. Perfekt.
Mot kvällningen började jag frossa, ont i halsen, ont i öronen. Övervägde att sjukanmäla mig. Men tänkte mer att man ju kan jobba med lättare förskylning. Ja iofs diskuterade ag mitt dilemma med älskade Nettan & kära Magnus också. Proppade Alvedon & tog en varm dusch. Magnus värme på soppa & tro det eller ej men jag gick & la mig före Magnus.

Tuff morgon idag. Febrig,frossig & ynklig trippade jag iväg till bussen. Kom fram. Mådde pyton. Underbara kollegor. Löste dagen genom att jag jobbade fram till lunch & kollegorna sedan delade ut övriga ärenden.

Bokade tid på handens närakut. Mer är nödvändigt visade sig. Ville mest gardera mig eftersom jag är inbokad tisdag-fredag veckan som kommer. The verdict. Blåsor i halsen, hög feber som lär hålla i till & från tills dess jag blir bättre & hörselgångs inflammation- i båda öronen. Inte så konstigt att jag har så ont. Sjukskriven 1 vecka. Kåvepenin i 10 dagar. Om det börjar rinna från öronen eller om hörseln blir nedsatt tillfälligt skulle jag inte bli rädd. Jahaaaaa. Okej. Vad händer härnäst?

Kom hem. Alvedon är min nya bästis. Gosade med barnen. Frossade. Ont. Somnade på soffan. Handlat. Bakat pizza bullar.Spelat bingolotto. Mer ont. Vann inget, som vanligt. Fick skjuts av Aramia till Macken & köpte expressen med söndags bilagan där min älskade vän  Ninnie & hennes fina familj är med i ett reportage. Natt babbel med Aramia. Nu hemma. Kurera. Äta en ostkaka. Försöka sova. 

Mys med barnen som blir hemma med mig imorgon. Ja imorgon är det ju internationella barndagen. Då ska vi ha lite extra roligt ihop. Kvalitetstid. Kärlek.

Ynklig igen. Svårt att släppa trycket i öronen & smärtan som pulserar. Frossan. Hua. På tal om frossa kan jag inte ta en varm dusch heller då varmvattnet inte funkar. Jäkla skiiiit! Har varit avstängt hela dagen. Ngt som tydligen gått sönder via värmeverket.

Nej det är verkligen inte min dag. Inte alls.


Skönt att klockan passerat midnatt.